Jag är fan dum i huvudet.
Och så är jag full dessutom.

Jag glr verkligen små höns av tup inga fjädrar.
Jag antar oich jag tänkar och skapar massa kosntiga saker osm inte ens finns.


jag ville skriva jag älskar er här.
men nu gör jag inte det.

fan vad vi lacka på flugorna igår.
natti.

Jag blir lika förvånad och lika fundersam och kanske lite rädd dessutom varje gång jag läser igenom min blogg. Jag låter så fruktansvärt deprimerad och destruktiv.
Jag känner ju igen mig såklart. Men jag undrar om jag är samma människa nu.
Antagligen, jag befinner mig bara i en annan miljö.

En miljö som jag kommer åka ifrån om 9 dagar...

Frågan kvarstår. Kommer jag bli som jag är när jag kommer hem igen. Jag ska hem, till den staden som jag hatar mer än alla andra, och bo där minst en månad. Hur ska jag klara det?

Jag ska dessutom jobba på det jobbet som jag hatar mer än alla andra. Minst en månad. Där går tiden så oändligt långsamt, där har man tid att tänka på allt... Allt man kanske borde prata om, ventilera, få ur sig. Men som jag bara ältar om och om igen och bara får det att växa.

Nu har jag suttit här i 20 minuter för att försöka formulera den
första meningen på ett bra sätt.
Men jag ger upp.
Det finns så mycket jag vill säga.


Du är så vacker.