Nu är jag uppe alldeles för länge igen....

Fastedag 4.

Fjärde dagen utan mat.
Med enbart måltidsersättande proteindrinkar.

Idag var värsta dagen hittills.
Kan bero de få timmaras sömn jag fick inatt.
Balansen var inte på topp. Gick omkring och vinglade på ostadiga ben.
Dessutom klagar magen idag med. Den kurrar och vill ha mat.
Massa mat. Vilken mat som helst egentligen.

Följde med mor och far på lunchen.
Självklart skulle de äta på donken.
- en mineralvatten tack.
var det enda jag beställde.

Oh vad jobbigt det är att sitta bredvid folk som äter
massa gott och man bara känner hur snålvattnet rinner till.

MEN!
Har man syndat så ska man straffas. Punkt slut.
två och en halv vecka kvar bara.
Herregud!!

Vad är det första jag ska äta då?

Ur Marias dagbok när hon var 17 år:

Mitt mål är att förstå kärleken.
Jag vet att jag levde när jag älskade och jag vet att inget av det jag har nu, hur intressant det än kan verka, är något jag känner entusiasm för.
Men kärleken är hemsk, jag har sett mina vänner lida och jag vill inte att det ska hända mig. dem som förr skrattade åt mig och min oskuldsfullhet, frågar mig nu hur jag lyckas dominera männen så bra. Jag ler och tiger, för jag vet att medicinen är värre än själva smärtan. jag låter helt enkelt bli att förälska mig.


Paulo Coelho, Elva minuter

tre dagar.
ångest.
över livet.
över att leva.

bättre nu.
en illusion.
som det mesta.

så ensam.
klarar det inte.
snart inte ensam längre.
en vecka.
lycklig i en vecka.
får vara tacksam.

jag älskar dig.

jag vet inte hur länge jag orkar ha det såhär.
Jag orkar ärligt talat inte mer.
Jag vill må bra, jag vill vara lycklig.
Inte bara när jag är omgiven av massa människor.
Utan även när jag är ensam.

Jag mår så fruktansvärt dåligt. över ingenting.
över att jag är ensam.
Jag klarar inte av att bara vara med mig själv.

jag mår bra av dig, vännen.
av din kärlek.
när jag är ensam finns ingen kärlek att få.

jag ger ingen kärlek till mig själv.
jag har inget värde i mina egna ögon.

det är det som måste ändras.
men det är så fruktansvärt svårt när man är ensam.
när det inte finns ngn att tala med.

jag känner mig som den ensammaste i världen.

imorn är första dagen på mina tre fasteveckor.
Fasta när det gäller både kärlek och mat.

Jag fick ett mms och ett samtal igår.
Jag fick en liten chock och en bukett blommor.
Jag fick en kram och en puss.

Jag gick in på systemet för första gången igår.
Jag festade med den som jag minst av allt anade att jag skulle fungera bra ihop med.
Jag träffade mina vänner som jag inte sett på ett halvår.
Jag träffade även folk som jag trodde var mina vänner igår
Men som inte är det idag.

Nyköping var en helt okej stad att bo i igår.
Jag inser att det finns folk jag håller av väldigt mycket.


Imorn bär det av till halmstad.
Till andra, mer nyfunna vänner
Och till en väldigt speciell vän.

Diana Gabaldon lärde mig att fly verkligeheten.
Paulo Coelho lärde mig att ta itu med den igen.

Iaf så har jag klippt mig idag.
- du sparar på längderna va?
- ja då, jag tar bara det som är slitet, så "längden i sig" blir kvar.
Jo, tjena.
Hej victoria beckham-frisyr. (Den blonda, korta)
Fast inte blond såklart.

När jag kom därifrån var jag överlycklig.
Det känns som att jag har blivit en helt ny människa.
Jag har bytt ut allt gammalt mot nytt.
Och känner mig bara som... mig själv.
Fast ett nyare jag på något sätt.

Men nu vet jag inte det här med frisyren.
Det går ju iof inte att göra så mycket åt nu
och imorgon ska jag dit och färga det (dålig planering av mig)
så det kanske blir bättre.
Just work it, girl!

Har varit på finmiddag idag i min lilla svarta och mina rosa skor. :)

bakom lyckta dörrar.

- Det finns ingen som känner mig på riktigt. Inte ens min mamma.
Jag har alltid varit lite stolt när jag har sagt de orden.
Ingen känner mig. Den enda som vet hur jag är på riktigt är jag själv.
Som om det vore häftigt att ingen annan vet nånting om mig.
Ensam är stark. jo, om det ändå kunde vara så.
Det är den illusionen jag har velat bygga upp antar jag.
Att jag är just ensam och stark.
Vilket är allt annat än sanningen.
Jag förstår inte var denna ovilja att öppna sig kommer ifrån.
Bara berätta om vad triviala saker som vad jag gjorde igår eller något
litet från min barndom. Men nej. Jag är bara tyst.

Jag är så mycket jag inte vill vara och jag vill vara så mycket som jag inte är.
Jag vill kunna bjuda på mig själv. Bara vara jag. Och fjanta runt som jag kan göra med personer
jag känner mig riktigt säker med. Jag vill kunna vara så jämt. Utan att bry sig om vad andra ska tycka
och utan att bry sig vad dom ska tänka om mig. Jag bryr mig så sjukt mycket om vad jag tror att andra människor
tror om mig. Inte vad de tror om mig. För det har jag inte den blekaste aning om egentligen.

jag är så rädd. så feg, så töntig. Jag pratar aldrig i större grupper för jag vill inte framstå som dum, korkad eller något ännu värre.
Som tråkig kanske. Tråkig? Tråkig är jag ju när jag bara sitter där. ler lite. skrattar lite. Jag vill inte märkas.
Blir jag tilltalad skickar jag genast vidare konversationen till någon annan. Jag vill inte prata, jag vill inte att alla ska titta på mig, lyssna på vad jag har att säga.
Nej, jag vill bara sitta där. Le lite, skratta lite. Inte för högt. Jag har många gånger suttit och följt med i diskussionen och tänkt på något bra som jag velat säga.
Men jag väntar och väntar och tillslut så övergår ämnet i något annat och det är försent. Varför öppnar jag bara inte munnen och säger det jag vill ha sagt.
För att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Så fruktansvärt löjligt.
Jag är inte korkad och om jag säger något som blir fel så varför inte bara bjuda på det då?
Bjud de andra på ett gott skratt. Vem har dött av det?

Vad tänker du på?
- inget speciellt.
Vad är det?
- inget speciellt.
Varför kan inte jag bara vara ärlig, öppna mig och säga vad jag tänker på, även om det inte är något speciellt, och berätta vad det är som är fel
när det är något som är fel istället för att ljuga. Jag är dessutom mycket medveten om att ingen går på den där lögnen.
Jag är en känslomänniska och när jag är missnöjd så ser jag missnöjd ut. Är jag ledsen så ser jag ledsen ut.
Jag kan verkligen inte bara lägga på mig ett fejkleende och låtsas att allt är bra.
Men jag vill inte tala om vad det är. Ne, det kan jag inte.
Varför inte? Därför att jag tror att ingen bryr sig egentligen. att folk bara frågar för att de känner sig tvingade.
Som en artighetsgrej.
Jag har aldrig fattat det där att bryr man sig inte skulle man ju aldrig gå fram och fråga.
Jag skulle inte fråga om jag inte brydde mig. Sen att personen kanske inte kan göra något åt
problemet eller vad det nu kan vara gör väl inget.
Det är tydligen bra att prata om saker.
Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt gjort det.
Alltid behållit mina problem för mig själv. Ältat dem.
Folk säger att det inte är bra. Att det är därför det slår slint ibland.
ofta på fyllan. Jag är tydligen väldigt instabil på fyllan.
Jag vet det.

Jag ringer nästan aldrig folk. Om man inte har bestämt det.
bara för att fråga hur det är. eller bara prata om allt och ingenting.
Jag ringer heller aldrig och frågar om man ska hitta på ngt.
jag får för mig att den personen tycker det är jättejobbigt
att säga nej om den har andra planer för sig.
Att den måste hitta på massa nödlögner för att...
ja jag vet egentligen inte varför.
Men så tror jag att det ligger till iaf.
Eller jag tror väl egentligen inte att folk tycker det är jobbigt att säga
- nej jag har annat för mig en annan dag kanske.
Men jag vet inte. Någonstans i bakhuvudet kretsar det där iaf.

jag är ju bara så sjukt osäker på mig själv.Hur löjligt är inte det. Jag är ju för fan 20 år.
Borde inte jag ha kommit underfund med det vid det här laget.
Jag litar verkligen inte på mina egna förmågor.
T.ex. att köra bil med ngn som haft körkort längre än jag.
Det kunde jag inte göra till en början. Jag vägrade.
Skulle ngn åka med fick den personen köra.
Jag är så rädd för att göra fel. Jag vill att allt ska vara perfekt
redan från början. Annars kan jag lika gärna ge upp direkt.
jag vill verkligen vara perfekt, bäst på allt och att alla ska avguda mig.
Nej, jag har ju verkligen ingen tro på mig själv.
Att jag duger som jag är.
Jag måste verkligen vara en supermänniska för att jag ska bli nöjd.
Eller. Jag är nöjd om jag är älskad. Men jag tror mig inte vara det
förrän jag blir den där supermänniskan.

Och så har vi kärlek. Jag och kärlek är ju ett kapitel för sig.
Ända sedan den gånge jag blev sårad så har jag hävdat att det inte finns någon kärlek.
Kärlek existerar inte. Det är bara något vi människor har hittat på för att kunna säga
vad som är meningen med livet. Hård utåt, mjuk inåt.
Jag ska verka så tuff och stark men i själva verket är jag bara ensam och ledsen.
Kärlek är bland det vackraste som finns. Kärlek är det jag strävar efter.
Och har gjort hela tiden. jag har fått massa kärlek. Men har varit oförmögen att ge någon tillbaka.
Kärlek handlar om att ge och att ta och att bara ta är inte riktig kärlek.
- Hur jävla svårt kan det vara att öppna sig?
Jag öppnar hela mitt hjärta för dig och jag får ingenting tillbaka!
INGENTING.
Det har jag hört sägas många gånger.
Och jag har sagt att jag ska försöka. försöka bli kär.
Men istället har jag bråkat. Bråkat för att försöka mäta hur värdefull jag var för dem.
Eller för att jag skulle bli lämnad. För att jag inte var värd någon kärlek.
Fastän det är det jag verkligen längtar efter.
Tillslut ger man upp. Blir man inte kär så blir man inte.
Jag trodde att jag aldrig skulle bli kär igen. Faktiskt.
Det kan låta löjligt men jag trodde det.
tills nu.
Nu vet jag att jag kan bli det och jag är glad.
Glad för att jag kan bli kär, visa kärlek, ge kärlek.
Det enda som gör mig ledsen är att jag inte är lika älskad tillbaka.




Jag vet inte ens om någon kommer läsa det här.
Men det gör inget. Det är nog mer för mig själv än för någon annan.

det kommer om kvällarna
tillsammans med mörkret.

införskaffade en helt ny outfit, plus massa annat fint, till
systers middag på tisdag kväll som
jag fick äran att gå på.
en svart klänning tillsammans med laxrosa skor blev det.
ville hellre ha ett par turkosa skor men de fanns tyvärr inte i min storlek.
Tänkte flippa ut lite och köpa ett par chockrosa lacksor men jag ändrade mig tillslut.

och imorn börjar jag jobba igen.
Känns inte alls bra.
men jag ska försöka göra det bästa av situationen.
Jobbar dessutom bara en vecka tills jag ska till halmstad.
om det nu blir så.
är mer inne på att bara åka över till midsommarhelgen.
beror helt och hållet på en massa saker.
bland annat ett kommande brev.

Trodde verkligen inte att jag skulle få jobbet.
Jag hade så mycket krav om att jag måste var ledig då och då och massa saker.
Men jag fick jobbet iaf och det var ju bra.
Pengar är alltid bra.
Jobbar bara 4 veckor nu tills jag åker till kos en månad.:)

jag har insett att jag lider lite smått av separationsångest.
inte bara mot människor som står mig nära
utan även av materiella ting och även av abstrakta saker så som
tankar, samtal och känslor.

jag sparar nästan alla kläder jag inte använder. tänker att någon gång kan det komma till användning. trasiga saker har jag inte hjärta att kasta bort då jag tänker att jag nångång i framtiden kommer kunna laga tingesten och få användning för den.

konversationer har jag en tendens att skriva ner. viktiga konversationer såklart. sådana som jag tror att jag kommer vilja läsa och gå igenom en gång till.
viktiga sms, brev och gästboksinlägg likaså.
likaså känslor. dagbok eller blogg är rätt viktigt för mig.
jag skriver nästan aldrig vad som utlöser känslorna. men jag skriver vad jag känner åtminstone. och det räcker för mig, för att jag ska komma ihåg vad som utlöste dessa känslor.

jag undrar var denna separationsångest kommer ifrån.
för när det väl kommer till kritan
så läser jag aldrig den där konversationen igen
och jag lagar aldrig den där trasiga väskan eller använder den där fula tröjan.

så varför inte bara gå vidare...?

vilken jävla idiot jag är.
jag har en jävla blogg som heter
LOVISFORFOOLS.
vad fan är det som är så jävla svårt
att fatta.
Håll dig borta.
Kärlek är för idioter
och du vill väl inte vara en idiot
lilla fröken ådén?

glöm att han kom, glöm att han fanns
glöm att du aldrig blev hans.

vilken jävla idiot jag är.

Vad är det för jävla skit det här.
Jag hatar det här.
Jävla helvetes jävla skit.

ta mig härifrån för fan.

<3

idag hade jag behövt dig här.

jag är så glad,
men samtidigt så ledsen

och du är så vacker

This is the way you left me
I´m not pretending
no hope, no love, no glory
no happy ending
this is the way that we love
like its forever
then live the rest of our lives
but not togehter

Det känns inte alls bra när det finns en person som betyder så mycket mer för dig än vad jag någonsin gjorde och kommer göra.
Speciellt inte när den enda jag kan tänka på är dig.

Och det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken.

Det smärtar.