död.

jag var fylletaxi åt far min igårkväll.
han började prata om mormor och morfar och om farmor och Sven.
han säger att jag måste hälsa på mormor o morfar lite oftare för man vet aldrig när dom går bort.

vi pratade lite om det och han sa att inom tre år kommer alla ha dött.
och jag blir lite: jaha. varför se så negativt på saken.
jag vill helst inte prata om döden för jag tycker den är skrämmande.
men han ser det som en naturlig del av livet eller vad man kan säga.
han tycker väl att dom har blivit så gamla så att det inte spelar så stor roll längre.

jaja, jag åkte iaf hem o tänkte att jag skulle hälsa på mormor och morfar lite oftare.


idag. på morgonen ringer pappa.
- det är dåligt med Sven.
- jaha, vaddå? säger ja.
- ne. han är dö.

jag vet inte. jag kan inte påstå att jag känner någon sorg eller saknad.
jag har alltid haft bättre kontakt med mormor och morfar och det är väl mer dom jag tänker på. att det kanske inte dröjer så länge tills ngn av dom går bort heller.

det är första gången någon i min familj dör.
och jag vet inte. jag kanske borde vara ledsen.
men det är jag inte. jag har kanske inte insett det än.
jag vet inte.

jag blev mer ledsen när min katt dog för några år sedan.

jaja. jag hoppas det dröjer länge innan mormor eller morfar går bort.
nu känns det bara som att jag måste gå ner o säga till dom att dom inte får dö än på några år.

det vara bara ett så konstigt sammanträffande att pappa och jag pratade om när dom skulle dö. knappt 12 timmar senare har en av dom gått bort.