.love is for fools.

Det är något fel på låset till bilen.
När man stopper i nyckeln för att antingen låsa eller låsa upp
så snurrar den bara runt, runt, runt och runt.
Man hinner bli alldeles förskräckligt förbannad innan nyckeln (eller låset) bestämmer sig för att nu, NU går det bra att låsa eller låsa upp.

Jävla bil. Idag hann jag ringa pappa medans nyckeln snurrade runt och runt.

Jag: Pappa, det är något fel på låset på bilen. Nyckeln bara snurrar. Du får göra något åt det.
Pappa: Jaha? Jag vet nog inte vad det skulle kunna vara...
Jag: Ne, men du måste i alla fall fixa det.
Pappa: Men när du är hemma behöver du ju inte låsa bilen. Och inte när du står på jobbet heller. Det finns inget av värde i den.
Jag: Nehe, men när jag är i stan då?
Pappa: jaa...
Jag: En bil är till för att låsas. Jag ska åka nu. Hejdå.
Klick.

Pappa börjar bli gammal. Han lät liten och gammal.
Det skrämmer mig. Min pappa har alltid varit en hjälte i mina ögon.
Det är han fortfarande.

I fredags berättade han nånting om mig. Det var inte så viktigt och behöver inte tas upp. Grejen var att man hörde och såg stoltheten i hans röst och ögon.
Min pappa är stolt över mig.
Då är jag lycklig.
När jag gör min pappa stolt.