SOS!!! HJÄLP!!!

Jag har lite ångest. Eller egentligen inte så lite.
Rätt mycket om jag ska vara ärlig.
Jag har kommit fram till att jag har rätt svårt att säga nej.
Jag säger ja, fast jag känner djupt i själen att jag vill säga nej.
Jag säger ja och sen hör jag inte av mig eller så skiter jag bara i det.
Så det är ju lite elakare än att säga nej från början.
Så personen som frågar slipper få förhoppningar.

Iallafall så var det så här.
Jag gick in på gymmet och såg min forna instruktör stå bakom disken.
Åh nej, tänkte jag.
För vi har låtsas att vi inte känner varann och aldrig har pratat när vi setts på gymmet. Eller jag har. Han har kollat efter oss. Mig och Cicci.
Iaf så frågade han bara hur det var och sa att jag skulle köra hårt där inne.
Sen var det inte mer med det.
Men sen. Herregud. Sen kommer han fram till mig när jag står och tränar och säger
han: du tränar rätt ofta va.
jag: nja, tre gånger i veckan iaf.
han: oj, bara 19 år och tränar så ofta (hur fan kunde han veta att jag var 19 och tre gånger är inte ens mkt.)
Jag: heh.
Han: du kanske vill ta en kaffe nångång. om du dricker kaffe.
Jag (känner ångesten): eh, ne jag dricker inte kaffe.
Han: men te då.
Jag: javisst.
han: bara om du vill alltså?
jag (nu har jag ju redan sagt ja så nu är det ju för fan för sent.):jadå.
han: bra.

AHHHHH. Vad ger jag mig in på. Grejen är att jag inte alls väntade mig att något sådant skulle hända så då blir jag så chockad och så svarar jag bara.
Typ som när man inte förstår vad någon säger och man nickar och ler bara. Ni fattar.

Iallafall kommer han tillbaks två sekunder senare och trycker en lapp i min hand med hans telefonnummer på och säger med sträng röst att nu ser du till att ringa oxå.
Och jag nickar och ler lite.
Herreguud. VILKEN JÄVLA MES JAG ÄR!

Okej. Som jag ser det har jag två alternativ:
Alternativ 1.
Säga att nej tack, jag har pojkvän.
Brister: Han kanske inte menar något med fikan. Eller hur? Han kanske bara vill träffas och bli min vän? eh? eller nåt?

Alternativ 2
Säga nej. Bara nej och inget mer.
Brister: Jag kan inte det. Det känns för taskigt. Det skulle bli så jävla pinsamt.
Iof blir det säkert mer pinsamt för honom. Men fan. Jag är för mesig för det.

Grejen är att jag kan säga nej. Det sa jag ju till Benno-killen.
Men då hade jag det lite på känn. Då visste jag nästan att det skulle komma.
Men nu var jag helt oförberedd och då är det en annan sak.
jag har gjort samma sak en gång förut.
Fast då kom det både som en chock och så förstod jag honom inte. Han bröt på någont afrikanskt språk. Så då nickade jag och log bara lite.
Herreguud.

Han är instruktör och ser ut att vara minst 30. Vad fan ska jag göra.
Jag behöver seriöst hjälp.
Och jag kan inte undvika honom heller. Han är nästan alltid där.
Och jag är där rätt ofta jag med.
Jag kan ju inte säga att jag tappade bort lappen.
Ska jag skicka ett sms och säga att jag inte vill? Men då kommer han fråga varför?
Man ska ju inte döma folk på förhand.
Han kanske är jättetrevlig. Fast han är gammal och ful.

Herregud. Ni kan se honom här btw.