bakom lyckta dörrar.

- Det finns ingen som känner mig på riktigt. Inte ens min mamma.
Jag har alltid varit lite stolt när jag har sagt de orden.
Ingen känner mig. Den enda som vet hur jag är på riktigt är jag själv.
Som om det vore häftigt att ingen annan vet nånting om mig.
Ensam är stark. jo, om det ändå kunde vara så.
Det är den illusionen jag har velat bygga upp antar jag.
Att jag är just ensam och stark.
Vilket är allt annat än sanningen.
Jag förstår inte var denna ovilja att öppna sig kommer ifrån.
Bara berätta om vad triviala saker som vad jag gjorde igår eller något
litet från min barndom. Men nej. Jag är bara tyst.

Jag är så mycket jag inte vill vara och jag vill vara så mycket som jag inte är.
Jag vill kunna bjuda på mig själv. Bara vara jag. Och fjanta runt som jag kan göra med personer
jag känner mig riktigt säker med. Jag vill kunna vara så jämt. Utan att bry sig om vad andra ska tycka
och utan att bry sig vad dom ska tänka om mig. Jag bryr mig så sjukt mycket om vad jag tror att andra människor
tror om mig. Inte vad de tror om mig. För det har jag inte den blekaste aning om egentligen.

jag är så rädd. så feg, så töntig. Jag pratar aldrig i större grupper för jag vill inte framstå som dum, korkad eller något ännu värre.
Som tråkig kanske. Tråkig? Tråkig är jag ju när jag bara sitter där. ler lite. skrattar lite. Jag vill inte märkas.
Blir jag tilltalad skickar jag genast vidare konversationen till någon annan. Jag vill inte prata, jag vill inte att alla ska titta på mig, lyssna på vad jag har att säga.
Nej, jag vill bara sitta där. Le lite, skratta lite. Inte för högt. Jag har många gånger suttit och följt med i diskussionen och tänkt på något bra som jag velat säga.
Men jag väntar och väntar och tillslut så övergår ämnet i något annat och det är försent. Varför öppnar jag bara inte munnen och säger det jag vill ha sagt.
För att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Så fruktansvärt löjligt.
Jag är inte korkad och om jag säger något som blir fel så varför inte bara bjuda på det då?
Bjud de andra på ett gott skratt. Vem har dött av det?

Vad tänker du på?
- inget speciellt.
Vad är det?
- inget speciellt.
Varför kan inte jag bara vara ärlig, öppna mig och säga vad jag tänker på, även om det inte är något speciellt, och berätta vad det är som är fel
när det är något som är fel istället för att ljuga. Jag är dessutom mycket medveten om att ingen går på den där lögnen.
Jag är en känslomänniska och när jag är missnöjd så ser jag missnöjd ut. Är jag ledsen så ser jag ledsen ut.
Jag kan verkligen inte bara lägga på mig ett fejkleende och låtsas att allt är bra.
Men jag vill inte tala om vad det är. Ne, det kan jag inte.
Varför inte? Därför att jag tror att ingen bryr sig egentligen. att folk bara frågar för att de känner sig tvingade.
Som en artighetsgrej.
Jag har aldrig fattat det där att bryr man sig inte skulle man ju aldrig gå fram och fråga.
Jag skulle inte fråga om jag inte brydde mig. Sen att personen kanske inte kan göra något åt
problemet eller vad det nu kan vara gör väl inget.
Det är tydligen bra att prata om saker.
Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt gjort det.
Alltid behållit mina problem för mig själv. Ältat dem.
Folk säger att det inte är bra. Att det är därför det slår slint ibland.
ofta på fyllan. Jag är tydligen väldigt instabil på fyllan.
Jag vet det.

Jag ringer nästan aldrig folk. Om man inte har bestämt det.
bara för att fråga hur det är. eller bara prata om allt och ingenting.
Jag ringer heller aldrig och frågar om man ska hitta på ngt.
jag får för mig att den personen tycker det är jättejobbigt
att säga nej om den har andra planer för sig.
Att den måste hitta på massa nödlögner för att...
ja jag vet egentligen inte varför.
Men så tror jag att det ligger till iaf.
Eller jag tror väl egentligen inte att folk tycker det är jobbigt att säga
- nej jag har annat för mig en annan dag kanske.
Men jag vet inte. Någonstans i bakhuvudet kretsar det där iaf.

jag är ju bara så sjukt osäker på mig själv.Hur löjligt är inte det. Jag är ju för fan 20 år.
Borde inte jag ha kommit underfund med det vid det här laget.
Jag litar verkligen inte på mina egna förmågor.
T.ex. att köra bil med ngn som haft körkort längre än jag.
Det kunde jag inte göra till en början. Jag vägrade.
Skulle ngn åka med fick den personen köra.
Jag är så rädd för att göra fel. Jag vill att allt ska vara perfekt
redan från början. Annars kan jag lika gärna ge upp direkt.
jag vill verkligen vara perfekt, bäst på allt och att alla ska avguda mig.
Nej, jag har ju verkligen ingen tro på mig själv.
Att jag duger som jag är.
Jag måste verkligen vara en supermänniska för att jag ska bli nöjd.
Eller. Jag är nöjd om jag är älskad. Men jag tror mig inte vara det
förrän jag blir den där supermänniskan.

Och så har vi kärlek. Jag och kärlek är ju ett kapitel för sig.
Ända sedan den gånge jag blev sårad så har jag hävdat att det inte finns någon kärlek.
Kärlek existerar inte. Det är bara något vi människor har hittat på för att kunna säga
vad som är meningen med livet. Hård utåt, mjuk inåt.
Jag ska verka så tuff och stark men i själva verket är jag bara ensam och ledsen.
Kärlek är bland det vackraste som finns. Kärlek är det jag strävar efter.
Och har gjort hela tiden. jag har fått massa kärlek. Men har varit oförmögen att ge någon tillbaka.
Kärlek handlar om att ge och att ta och att bara ta är inte riktig kärlek.
- Hur jävla svårt kan det vara att öppna sig?
Jag öppnar hela mitt hjärta för dig och jag får ingenting tillbaka!
INGENTING.
Det har jag hört sägas många gånger.
Och jag har sagt att jag ska försöka. försöka bli kär.
Men istället har jag bråkat. Bråkat för att försöka mäta hur värdefull jag var för dem.
Eller för att jag skulle bli lämnad. För att jag inte var värd någon kärlek.
Fastän det är det jag verkligen längtar efter.
Tillslut ger man upp. Blir man inte kär så blir man inte.
Jag trodde att jag aldrig skulle bli kär igen. Faktiskt.
Det kan låta löjligt men jag trodde det.
tills nu.
Nu vet jag att jag kan bli det och jag är glad.
Glad för att jag kan bli kär, visa kärlek, ge kärlek.
Det enda som gör mig ledsen är att jag inte är lika älskad tillbaka.




Jag vet inte ens om någon kommer läsa det här.
Men det gör inget. Det är nog mer för mig själv än för någon annan.