.love is for fools.

jag har insett att jag lider lite smått av separationsångest.
inte bara mot människor som står mig nära
utan även av materiella ting och även av abstrakta saker så som
tankar, samtal och känslor.

jag sparar nästan alla kläder jag inte använder. tänker att någon gång kan det komma till användning. trasiga saker har jag inte hjärta att kasta bort då jag tänker att jag nångång i framtiden kommer kunna laga tingesten och få användning för den.

konversationer har jag en tendens att skriva ner. viktiga konversationer såklart. sådana som jag tror att jag kommer vilja läsa och gå igenom en gång till.
viktiga sms, brev och gästboksinlägg likaså.
likaså känslor. dagbok eller blogg är rätt viktigt för mig.
jag skriver nästan aldrig vad som utlöser känslorna. men jag skriver vad jag känner åtminstone. och det räcker för mig, för att jag ska komma ihåg vad som utlöste dessa känslor.

jag undrar var denna separationsångest kommer ifrån.
för när det väl kommer till kritan
så läser jag aldrig den där konversationen igen
och jag lagar aldrig den där trasiga väskan eller använder den där fula tröjan.

så varför inte bara gå vidare...?